Sluta på boken tyvärr

Boken slutade långt ifrån som jag tänkt mig. Det kändes som att författaren fått både idé brist och ingen lust att skriva mer.
Det slutade med att Fay beslöt att inte ta hissen i hennes trappuppgång när hon var förföljd av "sig själv." Hon hade tur som inte gjorde det för hissen störtade när hon bestämt sig för att inte ta den.
Slutet var konstigt och jag förstod inte riktigt om det var den riktiga Fay eller hennes dubbelgångare som hade klarat sig.

Tack vare slutet så sjönk betyget på boken otroligt mycket! Det kändes verkligen som att författaren bara drog ihop lite text så fort som möjligt bara för att bli klar.
Förövrigt så är det här faktiskt en riktigt sliskig tonårsbok som jag nu kommit fram till att jag inte gillar. Allt slutar sådär lyckligt och fluffigt och det tycker jag verkligen inte om!
Fay och Drew bestämmer sig för att gå på disco efter premiären av pjäsen de skall spela upp och allt är som vanligt igen.

Jag skulle nog rekomendera boken för de människor som gillar spännande böcker men som vet att det ändå kan sluta med lite gulligt fluff.

Jag har inte lärt mig ett dugg av boken och jag tyckte att jag lika gärna kunde låta bli att läsa slutet, det hade nämligen varit mycket bättre att få fantisera ihop ett slut själv.


Tack och hej ankbebispastej

Sida 120

Det var ett tag sedan man både läst och skrivit i boken/bloggen så jag kommer inte riktigt ihåg allt tyvärr men trotts det så märker man stora förändringar.
Fay blir mer och mer orolig ju längre in i boken man kommer, själv tycker jag att hon är ganska mesig faktiskt.
Pojken som hon mött i trappan har börjat umgås mer med henne för att ta reda på saker om hennes så kallade dubbelgångare. Drew är den enda för tillfället som tror på henne när hon säger att hon tror att hon har en dubbelgångare. Det verkar även som att de börjar bli lite kära i varandra trotts att Fay bara någon vecka tidigare inte kunnat stå ut med honom.
En riktigt stor grej som hänt är att hon gett skolans primadonna Monica en rejäl omgång. Fay trodde nämligen att det var Monica som hade låtsas varit henne hela tiden.

Fays föräldrar har givetvis fått reda på allt om slagsmålet och kuratorn på Fays skola har lyckats få föräldrarna att tro att de är deras fel att det slutat med slagsmål. Så hemma hos Fay sker det också stora förädringar.
Henne föräldrar bråkar inte längre och de tittar inte på varandra som om de skulle vilja säga något dumt.
Så hemma hos Fay har det bara blivit bättre.


Jag tycker att boken är lite seg till och från och den är inte lika bra som den var i början men den är fortfarande läsvärd. Jag hoppas dock att den blir lite bättre snart så den inte bara blir sämre och sämre.

Det som jag tyckt har varit mest oväntat är att Drew och Fay har börjat gilla varandra. Visst det står på boken att det är en ungdomsroman men det gick lite väl fort fram om man säger så. Men det var faktiskt väldigt gulligt att läsa att de började gilla varandra.


Måste åter tacka Amanda för att hon var så snäll att skriva vad man skulle göra för uppgifter till vissa sidor.
Tack Amanda. :)

Voilá sida 50

Nu har jag kommit en bit in på boken och den blir bara mer och mer spännande för varje kapitel som går. Boken kan ha lite "larviga" dialoger tycker jag. De faller mig inte riktigt i smaken men förutom det så tycker jag att den är väldigt bra.
Jag har kommit in i boken och jag känner att jag bara vill läsa mer och mer av den ju längre jag kommer.
Boken är som sagt mycket bra och jag längtar till att börja läsa den igen.


Boken handlar om Fay, en helt normal tjej som går omkring i sin egna lilla värld.
Hon läser ganska mycket böcker och hon tänker väldigt mycket.
En dag så bestämmer hennes teater lärare att han ska sätta upp en pjäs.
Fay får huvudrollen och självklart blir skolans "miss populär" som alltid ska stå i centrum arg.
Hon gör otroligt mycket för att sabba för Fay. Hon försöker verkligen skämma ut henne.

En scen i boken som jag fastnade för var när Fay går i en stentrappa på väg hem.
Hon hör fotsteg bakom sig som låter precis som hennes och hon blir genast mycket orolig och rädd. När hon ökar takten så ökar även ljuden bakom henne och när hon stannar så upphör även ljudet.
Hon får för sig att det är eko som förföljer henne men hon är fortfarande väldigt rädd. Hon börjar få för sig att det är någon som är bakom henne för det som hon trott är ett eko upphör inte exakt samtidigt som hon slutat gå.
Plötsligt så hoppar en kille som heter Drew fram ur dimman och skrämmer livet ur henne. Hon förstår då att det är Drews fotspår hon hört hela tiden.
Hon blir sur på honom och han sätter igång att prata om pjäsen. Han säger mer eller mindre att hon är värdelös på att spela Lady Macbeth.
Drew går tillslut där ifrån men innan så slår han till hennes väska så att allt far ut på marken. Han hjälper henne inte att ta upp sakerna utan de får Fay ta upp själv.
När hon håller på att ta upp sakerna så upptäcker plötsligt Fay att det inte kan ha varit Drew som hörts i trappan. Drew hade nämligen ett par gympaskor på sig som inte alls förde med sig något ljud.

Book time

Jag har valt att läsa boken "som min egen skugga" av Catherine Macphail.
Det hela började med att min kompis Amanda för ca. ett halvår sedan berättat om den här boken. Hon hade gett den riktigt bra kritik och hon hade till och med läst den två gånger för att hon tyckte att den var så bra.
Så jag valde den helt enkelt för att min vän sagt att den var bra.

Boken verkar ha en story helt i min smak. Spänning, läskiga scener och en massa annat. Jag hoppas att den nu når upp till mina förväntningar annars blir jag en ledsen anka.